Att vara en mamma!
Att vara en mamma kan vara jobbigt och krävande, men att vara en ensamstående mamma kan gå en på nerverna. man måste både vara den snälla goa rara och den som bestämmer och är jobbig. man måste hitta en balans mellan den soda och den onda, men det är inte alltid det lättaste.
Jag har en son som är nio år och ska börja i tredje klass, jag har varit ensamstående från den dagen som han föddes, då var jag 17 år gammal. min mamma fanns alltid hos mig som hon gör idag. jag har fått kämpa hårt i livet för att min son ska må bra och få mat på bordet och nya rena kläder. min pappa har hjälpt mig och ställt upp för mig mycket med att min son har fått kläder, jag ÄLSKAR min mamma och pappa som alltid har funnit hos mig.
Jag har märkt det nu när min son går i skolan att det är en stor skammmmm om man har någon nedsättning, vi utreder om min son kan ha ADHD och dyslexi och hans första lärare behandlade han som ett stort problem barn, när han skulle ha skolavslutning i första klass fick han inte stå med sin klass, han skulle inte ens synas. jag har fått kämpa för att skolan ska behandla honom med respekt. men det har varit svårt. varför ska det vara en stor skam om man har någon sorts nedsättning. jag har dyslexi men behandlas inte som ett problem i min skolan. Varför ska det vara så att barnen i skolan blir behandlade respektlöst!
om ni som läser min blogg känner igen er så får ni gärna skriva en komentar!
lycka till!
